”Jag vill bara ligga” var svaret på frågan som Anders precis ställt. Alla skrattade, vi var trötta men vi var nära nu, knappa timmen från mål och hade tävlat i ungefär 25 timmar. Anders frågade när vi var på väg upp på en ås vad jag längtade mest efter just nu. Jag sa att jag bara ville ligga, sen valde dem att se det roliga i det, men jag längtade bara efter att få lägga mig ned. Var som helst.
Vi hade startat The Beast of Sweden med en MTB-prolog 25 timmar tidigare för att urskilja startfältet något. Det var en snabb MTB orientering och vi var i mål efter drygt en timme. Det roligaste som hände under den sträckan var när vi stannade vid ett vägskäl efter vis tveksamhet om var vi skulle. Just där satt en man med bar överkropp, jeansen neddragna till anklarna han hade dock kalsongerna på sig, lutad mot en stenmur. Han sjöng och spelade på en banjo. Det var en märklig syn som jag efteråt undrar om den var sann eller inte. Men de andra i laget hade sett honom också. Konstigt.
Efter prologen väntade 45 minuters bussfärd ut till omstart som skulle ske som jaktstart enligt de tider vi presterat på prologen. Jag satt bredvid Anders på bussen. Vi pratade lite men jag somnade till ganska snart. Framme vid omstarten skulle vi starta 10 minuter efter första lag. Det var en cirka 10 km trekking som väntade, trekkingen skulle ta oss fram till äventyrsmomentet Sweden Zipline, alltså linbana helt enkel. Vi hade sagt att vi skulle gå hårt på den sträckan för att slippa eventuell kötid bakom andra lag där. Sportson Skövde startade några sekunder bakom oss och Outhnorth Adventure ytterligare någon minut efter. Vi var jagade helt enkelt. Sportson Skövde låg i rygg på oss hela skogsstigen ut till en grusväg där vi skulle ta höger för att plocka första kontrollen. Detta missade Sportson Skövde, vi vek höger, de vek vänster, sen hade vi sett dem för sista gången den tävlingen. De missade dock att stämpla den kontrollen.
Vi körde på i ett ganska hårt tempo i värmen, det var riktigt varmt, kring 27 grader. Det skulle bli tufft med vätskan. Nästa garanterade vätska skulle finnas om cirka 40 km vid växling till paddling. Efter nästa skogsstig så hörde vi och såg med besked Outnorth Adventure komma bakom oss. Vi drog upp ett ruskigt tempo sista två kilometerna för att de inte skulle vara före oss till Zipline momentet. Det gick bra och vi höll undan med bra marginal och slapp därmed vänta bakom dem.
Jag hade tänkt en del på det här zipline momentet. Hur högt skulle det vara? Hur rädd skulle jag vara? Jag är inte överförtjust i höjder just. Nu blev det så att jag kom sist i kön i laget att åka. När jag kom upp i tornet på avsatsen så hade alla andra åkt, så vafan, det fanns inte så mycket annat att göra än att kasta sig ut. Ett rejält pirr i magen och sen fort fram mellan trätopparna till tornet på andra sidan till väntande lagkamrater, vilken känsla. Riktigt roligt. Sen löpte vi till nästa torn för en resa till, den kunde jag njuta mer av. Härlig känsla att svischa fram över en ravin med skog.
När det var avklarat var det att bege sig tillbaka till första tornet, av med selar och på med ryggsäckar igen. Nu låg det 30 km grusväg, stig och asfalt framför våra fötter i en fantastik sommardag. Nu var vi verkligen inne i tävlingen och det kändes som vi var med på riktigt. För det var vi. Vi la upp ett jämnt och hållbart tempo. Tidigt förstod vi att vätska skulle bli ett bekymmer. Vi hade med oss mellan 2-3 liter var. Vi skulle vara uppmärksamma på rinnande bäckar och vattendrag. Vi gick bra och efter drygt halva trekkingen gick vi om Karlstad Multisport, dem såg slitna ut och det gav oss kraft. Dock gjorde vi olika vägval längre fram och det visade sig gynna Karlstad. Vi såg sedan inte till dem heller på hela tävlingen. Vatten fixade vi ur en strömmande damm och på en kyrkogård under färden. Men jag konsumerade säkert 5 liter vatten under trekkingen. Vi följde en led under stora delar av trekkingen, leden bestod i många passager av hyggen med skogsavfall och om det inte hade varit ledmarkering hade vi inte sett att det varit en stig där. På ett ställe ville tävlingsledningen att vi skulle följa leden för att det skulle filmas där. Vi hade lite funderingar kring om vi skulle eller inte skulle det, det föll sig så att vi följde leden. Det var mindre bra, speciellt med tanke på att dem hade slagit igen filmbutiken när vi stormade fram där över de snåriga stigarna. Det hade funnits bättre vägval. I övrigt var det stundtals ett fantastiskt landskap med små röda stugor vi fantastiska sjöar som vi passerade, sköna ängar och dunkel skog.
Vi kom i alla fall till TA1 och kajakerna i bra tid. Vi paddlade ut ganska exakt klockan 21. Detta var jag spänd inför. Jag såg till att Anton snoddade upp mig direkt, vi kopplade alltså lina mellan varandra så han kunde dra mig. Här började min stora utmaning. Jag gick in i någon slags lidelsefas där jag visste att det skulle vara långt, tråkigt och att det förmodligen skulle göra ont också. Direkt blev det galet varmt under flytvästen, hade problem att få ur vätska ur camelbacken och fick pilla lite med det. Men sen gick det och jag fick i mig den söta coca-colan som jag preparerat den med. Gott. Vi paddlade över den stilla Asasjön och kom in i en kanal där en drönare flög över och filmade oss, det var lite upplyftande. Sedan började mörkret falla. Dock blev det aldrig riktigt mörkt och pannlamporna behövdes bara emellanåt när vi letade kontroller. Anton skötte navigeringen prickfritt, han drog dessutom mig och jag kände mig lite som en belastning. Men jag fokuserade och tog ett paddeltag i taget och vi tog oss framåt. Lite krampkänningar i laget gjorde att vi fick göra några extra stopp och ta iland. Vi tog iland på ett ställe vilket var på en privat brygga, lite dumt men ibland måste man. Vi fumlade runt där och jag lyckades välta i när jag skulle kliva upp. Blev rejält blöt och kall. Samtidigt kommer ägaren till bryggan ut på sin balkong och undrar om vi är tyskar. Jag vet inte om vi lät som tyskar eller om han haft mycket tyskar som irrat runt där. Vi ursäktade oss och förklarade ödmjukast hur det låg till, att vi inte var tyskar, och att vi snabbt skulle iväg igen. Stretch, något ombyte och förstärkningsplagg senare så var vi på väg igen. Nu kom vi att passera lite öppnare vatten och svag vind från höger gjorde lite sidvågor och gjorde min spänd och nervös där i mörkret. Glad att jag hade laget omkring mig. Tankarna gick kring ”sabba inte det här nu Jocke” och det vanliga fokuset ”en paddel i vattnet hela tiden”. Men det gick bra. Vi hade dessutom hälsat på Sjöräddningssällskapet som låg med sin båt i Helgasjön strax innan. Kändes tryggt. Vi jobbade på under en paddling som kändes som den aldrig skulle ta slut. Men allt har tydligen ett slut och så även denna sträcka. Efter 6 timmar tog vi iland på Evedals badplats i Växjö, TA 2. Där växlade vi om till MTB.
MTB sträckan skulle ta kring 6 timmar och klockan var 03 när vi rullade ut i nattkylan, lätt huttrandes. Jag var glad nästan euforisk över att sitta på en cykel i stället för en kajak. Lite trassel att hitta första kontrollen men sen rullade det på bra och jag tänkte för mig själv att detta kan väl inte ta 6 timmar. Men jag höll det för mig själv. 17 kontroller skulle tas. Det ljusnade väldigt fort och snart gick solen upp i all sin prakt över slöjbestrukna ängar i ett magnifikt småländskt landskap. Det var fantastiskt. Cyklingen var enkel och gick över mycket grusväg varvat med asfalt och stig. Vi tog kontroll efter kontroll men dessvärre blev vi förbi cyklade efter drygt halva sträckan av Outhnorth Adventure. Surt men de är ett starkare lag och det var märkligt att det inte hade kommit ikapp oss tidigare (en skada på en lagmedlem visade det sig sedan). En punktering skulle även hinnas med innan vi kunde komma in till växling vid TA 2 igen efter drygt 6 timmar.
Nu var det återigen dags för paddling. Nu stekte solen över oss och jag tänkte att den skulle äta upp mig. Ingen keps och inget solskydd, dessutom väl 100 meter från land insåg jag att jag glömt solglasögonen. Perfekt. Den här gången paddlade jag utan snodd och det gick bra. Vi paddlade några kilometer innan vi tog iland för att först springa till en kontroll och för att sedan lyfta kajakarena 400 meter ungefär. 300 meter var grusväg 100 meter var det inte. 100 meter var bökig skog och vass. Det tog sin tid att lyfta, men sen fortsatte paddlingen på andra sidan för att plocka en kontroll och sedan åter till lyftet och tillbaka till växling. På den sträckan möttes vi av en del motvind. Men inga bekymmer och vi var snart iland för att göra den avslutande sträckan trekking in till målet i Växjö.
10 km kvar endast när vi hade lämnat kajakerna. 10 km till mål, det kändes fantastiskt. Benen var visserligen ganska stumma och jag hade ont lite varstans men nu var det i princip ingenting kvar. Laget var på ett bra humör och vi kände alla att vi va nära nu. Anders och Anton navigerade prickfritt och vi befann oss ganska snart i centrala Växjö. Efter en avslutande kontroll på en höjd kunde vi springa uppför Storgatan och målstämpla i målet i Outnorth butiken. Underbart att gå i mål efter 26 timmar och 6 minuter. Gratulationer och kramar. Nu fick jag lägga mig ned, superskönt. Vi bjöds på mat och det åts upp ganska fort. Sen tog vi oss nöjda till hotellet. Jag tog av mig skorna la mig på golvet och somnade mitt i en mening.
Ett stort tack till mina lagkamrater i Uppsala Multisport som kämpade otroligt väl. Det var en glädje att få tävla med er. Ni är starka, Anders Jansson, Anton Lidman och Camilla Vargman som dessutom hoppade in med mycket kort varsel. Tack!
Tack även till arrangörerna för en mycket väl anordnad tävling. Vi ses nästa år.
Här ska resultaten finnas, vi tog oss in som 5:e lag cirka 4 timmar efter vinnande Team Outdoorexperten.
Joakim Nyström
Joakim Nyström Multisport 
Härligt att få läsa din fina race report, Joakim! Vi är så glada att ha er med på startlinjen och ser framemot 2016! /BEAST Crew & PepUp Test Team
GillaGilla